jennyp

jag tänkte att det kanske skulle ge något att skriva. komma igång igen. det sägs ju att övning ger färdighet. hej hej iaf, jag kanske är tillbaka.

när vet man om någonting är värt att kämpa för.. och när det inte är det?
jag låg sömnlös hela veckan i england och tänkte att det aldrig skulle fungera. jag känner mig alltid arg eller ledsen eller båda. jag vet inte om jag klarar det här längre. det gör så ont. och jag vet innerst inne att det är såhär för dig också. men det går inte när du inte visar någonting. jag orkar inte vara den enda som är ledsen. jag orkar inte leva mitt liv såhär.

men ett liv utan dig?

sommaren är slut. ett faktum som kommer till mig mer och mer. det känns väldigt konstigt i mig just nu, som att jag svävar emellan två platser, som att jag inte riktigt exsisterade. i början av sommaren ville jag inte vara här alls. men det har varit väldigt bra här. i början av sommaren hade jag skräck för skolstarten. nu är jag ganska peppad. det som än så länge finns planerad i min lilla gratiskalender är sjukt roliga saker som jag inte prövat på innan och MYCKET händer.

en annan sida av mig är sjävklart lite rädd. men klarar jag bara av den här hösten kommer jag klara allt.

När jag var i belgien var det högt på listan att diskutera slöja, då det förbjöds i Frankrike och Belgien skulle följa efter. Jag tror att många såg detta som en seger i kvinnokampen.

Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle tycka eller hur jag skulle framföra det. Jag kände mig allitd olustig till ett förbud men kunde inte riktigt argumenta varför. Men så idag läste jag en artikel som gav mig lite mer mark under fötterna:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forbud-loser-inga-problem_5094759.svd

och det är ju precis så det är, förbud löser inga problem, och för mig känns det inte alls som en åtgärd för att få bort kvinnoförtryck, eftersom det är så ytligt. Känns mer som att det är en västsvensk politik som än en gång fördömmer andra tankar och religioner.

det är något med känslan av att tappa marken, som bara fyller hela kroppen och det pirrar till. en helt annan sak när det är turbulens inom en, hjärnan som spelar spratt. då är det inte lika roligt längre, och inte lika lätt att komma ur.

vem hade trott att krydig rabarberglass med basilikasirap skulle vara gott? det ger lite lycka att pröva nya saker. fast hålla fast det man redan vet att man tycker om är inte fel det heller. jag undrar när man slutar söka. om man någonsin slutar göra det och om det kanske är bra att söka.

imorgon är det fredag och snart är det lördag och oh - vad jag har längtat. nu när det är så nära känns det nästan omvänt. jag saknar dig så men nu vet jag ju att du åker snart igen. turbulens.

jag förstår inte varför vissa har så svårt för att leva, medan andra verkar flyta på maskrosblad genom livet. vad är det som gör att man tänker i vissa banor och ibland inte tänker alls?
jag önskar att alla på hela jorden hade det lika bra som jag - och ändå är det ofta jag inte är nöjd. Justyna, min vän från Polen, var så himla bra på att se det fina i allt. att bara stanna upp ibland och lukta, känna att det är vår, känna sig levande, att tänka efter.

jag behöver en justyna. jag undrar vad det är som gör just svenskar så bra på att klaga? och vad det är som gör att man själv har så lätt att börja göra det.

nästa vecka ska jag på anställningsintervju, är så sjukt nervös men peppad på samma gång.
det är bara du som har kraften att ändra saker så att du får som du vill!

borta bra men hemma bäst - nej jag tror inte riktigt det stämmer på mig. det är skönt att vara hemma. enklare. föräldrarna, vännerna, platser man känner till.
men jag saknar allt så. saknar livet. även om jag vissa dagar inte gjorde annat än satt med näsan i boken så saknar jag det. leuven <3

jag bara hoppas att det inte blir bästa året i mitt liv utan att det kommer många minst lika bra.

det är något jag mått dåligt över på ett eller annat sätt i sisådär sju år. ångest, dåligt samvete och saknad. för en gångs skull mår jag nu sjukt bra av det, men känns som att jag borde ha dåligt samvete även för detta.

jag har redan ca 6 kilos övervikt på packningen och jag har inte ens packat klart än. wiwaa. inatt kom jag på något jättebra jag kunde ta ur när jag sov. nu har jag glömt av det. smart.

sitter på jobbet, försöker vakna, dricker the som smakar någon glass jag alltid åt när jag var liten. tänker, minns, funderar. jag är så peppad på att åka nu - samtidigt vill jag inget hellre än bara vara kvar. just nu är allt så bra. jag har iofs en känsla av att allt kommer vara precis likadant om ett halvår.

men iaf. jag saknar er redan, ni fina människor som alltid funnits/precis kommit in i mitt lilla liv.

jag vet inte jag kanske inte borde skriva det här jag är ju trots allt lite vidskeplig (iaf när det gäller tentor) men det känns bra nu. det känns som att jag kan allt. jag förstår. jag har blivit bättre på att tänka logiskt och förstå vad och hur man gör de där jävla kalkylerna. hoppas jag?

några få dagars plugg kvar sedan smäller det, och sju i helvete vilken fin helg vi kommer få, du och jag wowan! och lägenhet i inné. inte helt fel.

nej, nu ska jag återgå till att skriva mina postitlappar. det är bra skit, skaniveta

intervju med magnus och emma, med i fjolårets bonde söker fru, som precis fått reda på att de väntar barn:

"flicka eller pojke?
-det vet vi inte, än så länge. jag vile först inte ta reda på könet men emma tycker att det kan finnas en praktisk finess.
emma nickar.
-ja, för att vet hur man skall tapetsera barnkammaren och vilka kläder man skall köpa. har jag en liten tjej är det klart att hon ska ha rosa!
men för paret spelar KÖNET absolut ingen roll.
-det är lika charmigt att skjutsa till ridskolan som till fotbollsträningen. fast det är klart, tänk om det blir en "lill zlatan", vem ska ta över gården då?, skojar magnus."

jag vet inte ens hur jag ska kommentera denna artikel. jag blir först arg. sedan ledsen. jag tror att mitt hopp om att det där med jämställdhet de kommande iaf två generationerna plötsligt dog. självklart ska flickan ha rosa. självklart ska hon rida och han spela fotboll och självklart är det bara HANS potentiella framgång vi pratar om. självklart.

jag är så trött att jag nästan somnar hela tiden. framför datorn, vid matbordet, vid böckerna. den skönaste just nu är att få sova. jag längtar så till i natt, imorgon behöver jag inte ställa någon klocka.

det finaste för mig just nu är lugn. jag har så mycket att göra att bara någon timme av slöslappande med en film i soffan och en filt över mig är typ som att vinna på lotto. jag vet att det kanske är tråkigt att tillbringa varje ledigstund själv eller med mina föräldrar, men det är vad jag behöver just nu.

jag har alltid tyckt om måndagar men idag var det fan inte roligt att gå upp.

jag har haft en väldigt bra helg, har pluggat konstant men ändå hunnit med att vara social. och tro det eller ej så har det varit skönt att plugga. skönt att plugga UTAN att behöva jobba innan och alltid ha två saker att tänka på. få gjort allt på jobbet, hinna sluta i tid och plugga till sent.

nu börjar det om igen. jag har kramp varje gång jag ätit nu för tiden. magsår?

jag har precis haft den dagliga telefontiden på två timmar. förutom all skit man måste ta emot och att man blir trött i huvudet av att vara hyperkoncentrerad konstant i två timmar, är ett stort problem att man blir kissenödig.

eftersom telefontiden börjar klockan nio, och vi innan det fikar/äter frukost, kan ni ju tänka er vad som händer när man druckit the, och sedan sitter fast i två timmar. det är en väldigt obehaglig känsla, och jag måste säga att servicen från oss på a-kassan blir sämre ju mer kissenödig man blir. det tar till slut över hela tankeverksamheten.

tyvärr är jag så lojal att jag inte kan med att gå ur slingan och springa på toa. men iaf. det är ett stort problem.

varför? en fråga som är mkt användbar, inte minst inom förvaltningsekonomin

(ja, jag har börjat plugga till min tenta)

men just det ja. det störta varför:et idag är nog ändå: varför har man sina ex på facebook? alla vet hur det är med ex. det kvittar vem som gjorde slut med vem och det kvittar egentligen också om man verkligen var kär i personen. det är ändå sjukt obehagligt att få kärleksalbum upptryckta i nyllet på en när man loggar in på fejjan. nu har vi två alternativ.

1. ta bort exen från facebook
2. ta bort mig själv från facebook

och då jag inte kan lyda alternativ ett, eftersom jag faktiskt är ganska bra kompis med de flesta, så vet jag inte om jag ska följa alternativ två. just precis när jag skrev det här så känner jag ju att det är en väldigt löjlig anledning..

jag mår iaf sjukt bra av att jobba/plugga hela dagarna och inget annat. min tankekraft är så sjukt fokuserat (förutom snedsteget ovan) och jag mår så bra av att jobba ihjäl mig, gräva ner mig. underbara liv!

vakna duscha cykla jobba jobba jobba läsa bok sova sova sova

jag vaknade imorse på så sjukt dåligt humör. jag ville bara gråta. kroppen kändes fel hemmet kändes fel jobbet kändes fel. när jag cyklat hem klockan sju kändes det lite bättre. men mycket känns fortfarande inte alls bra.

jag förstår inte att jag fortfarande inte kan vara ärlig mot mig själv vad är det för fel på mig? varför kan jag inte bara göra vad jag vill för en gångs skull och skita i allt annat. varför ska jag alltid vara duktig flicka varför duger jag aldrig?

mor och far är bortresta igen och den här gången känns det skönt. jag ligger i soffan och läser tegelstenar och lyssnar på deppig musik. sommaren blev höst så fort.